Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Livia Wanntorp
Yoga World

passningar

i huvudet på en yogalärareLivias reflektionerpassningarYOGA MED LIVIAYogalärare

Yogalärarhack: aktiva vs passiva passningar på yoga….tummen upp till “gentle touch and oral instructions” eller aktiva passningar!

Ämnet är “assisteringar eller passningar”.

Igen, ja….

Det var inte så länge sen jag och flera av mina bloggarkollegor skrev inlägg om just detta ämne i samband med hela debatten kring #metooyoga (klicka här om du missat tidigare inlägg).

Men ämnet “passningar” har flera aspekter än de vi tidigare berörde och det finns mer att lyfta upp. Just häromdagen dök det upp en ny intressant online-artikel [1] framför mina ögon som satt igång ännu flera tankar som jag tänkte jag kunde dela med mig här. Artikeln lyfter upp en fråga som jag tror varje yogalärare har funderat och funderar på med jämna mellanrum.

Varför passar vi på klass?

Artikeln hävdar att vi främst passar för att hjälpa våra deltagare att komma djupare in i positionerna och anser att detta är ytterst gammaldags.

Dels stödjer denna typ av assistering fortfarande idén om att det finns en och samma perfekta form för varje asana eller en perfekt alignment,  även om vi känner till idag att utöver olika rörelseförutsättningar pga vår livsstil, ålder och grad av aktivitet mm, kan våra kroppsdelar variera i form och längd vilket också påverkar hur djupt vi kan röra oss in i olika riktningar.

Vi har olika aktiva rörelseomfång för varje led (vänster och höger sidor i kroppen är också ofta olika…) och rörelse vi vill utföra så vissa kan t ex lättare utföra utåt rotationer i höftlederna, andra har lättare att kliva fram i ett utfall eller förlänga och bredda bröstkorgen framåt i ett utfall om armarna är längre osv.

Passiva assisteringar

Dessutom vet vi idag att om vi hjälper en deltagare på våra klasser att komma djupare in i en position, är det högst sannolikt att deltagaren inte kan upprepa detta på egen hand nästa gång.

Vi kanske har lyckats förklara deltagaren hur den formen/asana brukar se ut men det är en helt annan sak att efteråt kunna ta sig in i denna på egen hand. Det som behövs är en slags omprogrammering av nervsystemet som talar om för just de delarna i kroppen som du t ex behöver använda dig av t ex i en vridning, att det är OK eller safe att utföra denna rotation djupare än den det brukar. Nervsystemet låter dig annars röra dig i samma bekanta rörelseomfång som alltid, och du kanske inte kan komma lika djupt i vridningen som när du får hjälp av en lärare.

Så när vi assisterar genom att justera en deltagare, blir det som en sort passiv typ av hjälp, som funkar för stunden.

Hur kan dina deltagare få hjälp av att “bättra” sina rörelseomfång om de vill det då?

Jag själv är inte förtjust i tanken att mina deltagare på kurser och klasser ska per se behöva inta djupare positioner men jag tycker däremot att det är bra utifrån en hälsoperspektiv att kroppen kan ta sig in i så många vinklar och rörelser som möjligt. En kropp som kan röra sig smidigt är en frisk kropp!

Så om vi vill hjälpa våra deltagare att röra sig på ett smidigare sätt eller få större rörelseomfång behöver vi, om du frågar mig, hellre visa dem till övningar eller rörelser som, om gjorda under en längre tid, hjälper dem att aktivt förbättra deras rörelseomfång.

Aktiva passningar –  hjälp deltagare att styra andning dit det behövs mha muntliga instruktioner och placering av händerna!

Tillbaka till artikel [1] där Katy Krooks alternativa förslag till assisteringar (och jag håller med!) är muntliga instruktioner tillsammans med “Gentle touch” som jag tolkar som alla de assisteringar där vi placerar våra händer på de delarna av kroppen som vi vill att våra deltagare ska uppmärksamma i en position och dit vi vill att deltagare ska rikta andning mot.

Andetag in till en viss del av kropp skapar ofta lättare förutsättningar till smidigare rörelser.

Så till exempel i en sittande vridning, placera händerna mot ryggen och instruera deltagaren att andas in mot dina händer (placerade som t e x i fotot i inlägget) och vid utandningen instruera deltagaren att mjukt visualisera hur hennes/hans andetag hjälper henne/honom något lite djupare in i rotationen.

Om du inte har testat denna typ av assistering, gör det! Av erfarenhet är det fantastiskt att se hur mycket rörelse kroppen faktiskt kan utföra när den slappnar av tack vare ett medveten andetag.

Assisteringar utifrån deltagarens perspektiv

Slutligen en liten men viktig reflektion som jag tycker inte kommer fram i debatten om assistering. Så fort du hör med deltagare på klass om de vill eller inte vill ha beröring-assisteringar, är det min erfarenhet att flesta säger att de vill. Alltså om inte deltagarna har en skada eller har (tyvärr) dålig erfarenhet av att blivit passad, är det det vanligaste av min erfarenhet att deltagarna vill bli kroppsligt assisterade.

Om du inte har praktiserat yoga så mycket kan det faktiskt vara bra att få hjälp att förstå hur formerna på asanas är tänkta att se ut och här tycker jag själv att ett av många sätt att hjälpa till är genom att assistera på det passiva sättet. Men igen förutsättningar att utföra passningar på en drop in klass där du har 20 eller flera yogisar att ta hand om är inte så stora, så där dyker det upp praktiska begränsningar till att enskilda yogisar.

Däremot kan man gå till en PT som har PTyoga (kom till mig! <3) och få hjälp att komma igång med yoga utifrån sina egna förutsättningar.

Också viktig är att komma ihåg att beröringen i sig får oftast folk att må bra. Som en av mina vänner och Viryayogakollegor sa en gång, det finns faktiskt ensamma personer vars enda beröringen är just det de kan få på t ex yogaklasser. Det kanske man inte ens tänker på….<3

Skriv gärna till mig och dela med dig om dina reflektioner kring allt detta 🙂

 

[1] Katy Hooks. https://shutupandyoga.com/why-traditional-yoga-adjustments-should-be-a-thing-of-the-past/

5 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
i huvudet på en yogalärarepassningarYOGA MED LIVIAYogalärare

Assisteringar på yogaklasser – mina tankar som yogalärare

”Är det någon som inte vill ha justeringar, räck upp en hand nu”.

Ibland – men inte alltid! – får man denna fråga av yogaläraren i början på en yogaklass.

Har du också varit med om det?

Själv brukar jag nämna detta (om jag inte glömmer det…) de gångerna jag leder en klass där jag vet det finns möjlighet att stanna kvar i en position under några andetag. Det är nämligen då vi lärare har möjlighet att hjälpa till med passningar. Flödande klasser har däremot en dynamik som inte tillåter passningar.

Men låt oss backa bandet ….

VAD ÄR PASSNINGAR OCH VARFÖR GER VI DEM?   

Passningar eller justeringar, såsom jag tänker, är generellt av tre typer:

  1. ”Viktiga passningar”/”Räddningspassningar” som ges när man ser att en deltagare inte förstår hur hen ska göra en position. Vi passar i syfte att hindra att deltagaren gör sig illa.
  2. ”Godis”- passningar eller må-bra-passningar är de passningar som precis som dessa namn syftar till, försöker höja känslan av välmående hos en deltagare, göra en position skönare eller hjälpa en deltagare att själv komma djupare in i en position m h a andetaget.

Ett exempel är när vi placerar händerna lätt (men inte för lätt dock….här är det ett helt vetenskap hur placeringen av händer bör vara) på var sin sidan av ryggen och låter deltagaren rikta in andetaget mot våra händer. Placeringen av händer på ryggen hjälper deltagaren att bli mer medveten om den delen av kropp och kanske underlättar just aktiveringen av andetaget in mot denna del av kroppen.

Ett konkret exempel på rörelse där denna passning brukar kunna funka är när vi vid en sittande vridning låter deltagaren mjukt rotera ut åt ena sidan och fördjupa vridningen kanske i några millimeter m h a andetaget.

PASSNINGAR OM LINJERING

Sist och inte minst har vi:

3. ”Alignment”– passningar. Jag har inte något bättre namn på dessa justeringar som görs egentligen mest i syftet att förbättra en given alignment eller linjering för en viss position. Till exempel i Trigonasana – triangel – kan vara frågan om att justera ryggen eller rätta till den axeln (och den utsträckta armen) som vi lyfter upp när vi “öppnar upp hjärtat” eller vänder bröstet mot sidan, eller kanske rätta avståndet mellan fötterna eller ännu vanligare (tyvärr) att styra placeringen av bakre foten till en fixerad vinkel på 90 grader.

Att kunna utföra dessa passningar ingår, såvitt jag vet, i de flesta yogalärarutbildningarna och workshops, vilket är bra för att justeringarna ökar kunskap om hur man har tänkt kring dessa positioner, hur de ”bör” se ut och vilka effekter de ska kunna ge.

Men i takt att vi förstår mer och mer om människokroppen och hur allt i kroppen egentligen hänger ihop, har vi också fattat att en fix alignment inte är något att direkt sträva efter. Alla kroppar ser lite olika ut, storleken och formen på våra ben skiljer sig en hel del, placeringen av inre organ kan variera, och ibland kan vissa av oss även sakna en muskel (t ex finns inte M. transversus abdominis hos alla!).

Så klart att en enda bestämd alignment inte är möjlig i ljuset av allt detta!

Dessutom har vår livsstil och eventuella skador ofta förändrat kroppen på ett sätt att vissa bestämda linjerade positioner bara inte går att uppnås för många människor! Att tvinga in våra kroppar i en exakt bestämd position, bara för att någon har bestämt att det ska gå, verkar helt fel, tycker jag. Bättre att acceptera att alla har olika fysiska förutsättningar och sträva att hitta alternativ till den “perfekta” linjeringen.

KAN MAN RÖRA NÅGON ANNANS KROPP FÖR ATT JUSTERA?

Men det finns en annan aspekt av hela passningstänket som är ännu djupare och egentligen ännu viktigare än vilka typer av passningar det finns.

Har man ens rätt att ta i någon annans kropp under en yogaklass? Och bidrar verkligen passningar till något bra för deltagare?

I USA har man sen länge slutat passa, för all typ av kroppsberöring i dessa sammanhang kan feltolkas så flera av de amerikanska yogalärare som jag har gått workshops för har berättat att de inte längre passar på sina klasser eller att de justerar bara de deltagare som de känner, just för att de är oroliga för att bli stämda. Det har hänt så många gånger i deras hemland, säger de.

Samtidigt vet vi att yogavärlden har skakats av flera skandaler under tiderna där manliga lärare har utnyttjat sin lärar- eller guru-position gentemot kvinnliga yogadeltagare. Och dessvärre verkar dessa situationer leva kvar såsom vi nyligen har tagit del av genom #METOOYOGA, en förlängning av #METOO.

Så allt som allt, är det nu viktigare än någonsin, skulle jag som yogalärare vilja påstå att fråga sig om vi ens ska utföra några passningar under våra yogaklasser och om ja, att vi faktiskt fundera på när vi gör passningar, varför vi gör dem och på vilka sätt vi gör dem.

PS Här hittar du flera inlägg där mina bloggarkollegor på Yoga World, Karin, Johanna och Veronica delar med sig sin syn på passningar, metoo med mer. Läs gärna!

 

10 december, 2017 | 3 KOMMENTARER!