Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://yogaworld.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
YOGA WORLD
Annons
Annons

Yogalärare

EmbodimentworkshopYOGA MED LIVIAYogalärare

“Teaching an embodied practise” – jag har varit på Julie Martins femdagars fantastiska workshop

Foto: Åke Thurén <3

 

Hon kommer hela långa vägen från Hawaii till Sverige varje år, och hon var här för nionde gången i rad i år; hon delar med sig frikostigt av allt hon vet och kan, utbildar oss yogalärare och guidar in alla som är intresserade och lite open-minded, genom en typ av yoga där kroppens och sinnens upplevelser av rörelser – eller där embodiment -är centrala. Det är Julie Martin, som jag haft den fantastiska möjligheten att för andra året möta och lära mig massor av i fem underbara dagar vid Yogayama Östermalm.

Julie är en av mina favoritlärare och det jag lärde mig av henne förra året påverkade väldigt mycket omformande och skapandet av min egna yogaklass Body Mind Flow Yoga (kolla här om du vill komma på den nya kursen/klasser som börjar snart) som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Julie <3

Julies fem-dagars workshop följer alltid ett rött tråd som återfinns både under de första tre dagarna som riktar sig till yogalärare och under helgen då dagarna är öppna för alla. Även de fantastiska Masterklasserna (varje morgon) följer samma tråd även om röda trådet kanske inte helt är uppenbart om du bara kommer på klasserna.

Och i år var hela workshopen tillägnad något som ligger mycket nära mitt hjärta och intresse och som jag själv försöker förmedla alla mina kurs/klassdeltagare, oberoende vilken stil av yoga jag undervisar – EMBODIMENT; ett ord som jag tycker känns svårt att översätta bra till svenska men som vi kanske skulle kunna förklara som att låta kroppen göra alla rörelser till sina egna genom att känna in dessa rörelser. Eller att låta rörelserna så småningom bli så bekanta i kroppen att man kan släppa de mekaniska instruktioner om hur man gör en position eller hur man rör sig från ena till andra positionen och istället låta rörelserna blir till en meditation och ett utforskande inom sig själv.

Så hur kan vi yogalärare förmedla eller underlätta embodiment för våra yogisar när de kommer på våra klasser?

Jag tänker på många av de klasser jag har gått och även på mina egna klasser ibland: hur vanligt är det inte att först klart och tydligt guida in deltagare i positioner med hjälp av andetaget; sen genom instruktioner fokusera på någon kvalité i rörelserna/asanas som vi vill att våra yogisar ska uppmärksamma för att sen direkt efter bara instruera vidare till nästa asanas. Ett exempel: du guidar in dina deltagare i att uppleva expansionen från bröstkorgen ut, du väljer ut asanas som fokuserar på denna aktion och med hjälp av vidareinstruktioner kan du guida dina yogisar till att uppleva att bröstkorgen expanderar. Men kan du efter det också instruera så att dina deltagare faktiskt upplever/känner in en rymd i bröstkorgen och att de faktiskt känner in hur det är att bosätta sig i denna rymd eller hur kan du underlätta embodiment för dina deltagare?

På workshopen “Teaching an embodied practise” lärde vi oss hur vi kan guida in våra kursdeltagare till embodiment genom att följa deltagarna genom olika etapper/nivåer under kursen. När vi först möter deltagare som antingen inte har praktisera mycket yoga eller som inte har praktiserat en yoga som baseras på embodiment behöver vi först genom adekvata instruktioner skapa större kroppsmedvetenhet hos våra deltagare; så småningom när denna fysiska kroppsmedvetenhet finns hos våra deltagare, kan vi lärare, enligt Julie, börja instruera genom annan typ av instruktioner som också ger mer ansvar och frihet hos deltagare. Här är andetaget och pauserna efter rörelserna viktiga redskap för att processa alla rörelserna så att de integreras helt i en embodied praktik. Vad vi säger och hur vi säger det, när vi leder våra klasser, ändrar sig utifrån den nivån våra deltagare befinner sig i samt hjälper till när vi guidar in  yogisarna till en större inlevelse av flödet.

Jag antecknade 30 sidor av min skrivbok och videofilmade en hel massa korta filmer – Julie är förresten extrem generös och har inget emot att man filmar under kursen, vilket är i sig fantastiskt – som visar den stora bredden som finns hos denna fantastiska läraren som vid sidan av sina många workshops och retreats i hela världen faktiskt kommer varje år upp till oss i Sverige!

Nästa år så går Julies Level 2 Teacher Training av stapeln igen och jag, som flera av mina vänner som brukar vara med på Julies workshop, överväger seriöst att hänga på 😉

My tribe <3 <3 <3

 

 

12 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
i huvudet på en yogalärareLivias reflektionerpassningarYOGA MED LIVIAYogalärare

Yogalärarhack: aktiva vs passiva passningar på yoga….tummen upp till “gentle touch and oral instructions” eller aktiva passningar!

Ämnet är “assisteringar eller passningar”.

Igen, ja….

Det var inte så länge sen jag och flera av mina bloggarkollegor skrev inlägg om just detta ämne i samband med hela debatten kring #metooyoga (klicka här om du missat tidigare inlägg).

Men ämnet “passningar” har flera aspekter än de vi tidigare berörde och det finns mer att lyfta upp. Just häromdagen dök det upp en ny intressant online-artikel [1] framför mina ögon som satt igång ännu flera tankar som jag tänkte jag kunde dela med mig här. Artikeln lyfter upp en fråga som jag tror varje yogalärare har funderat och funderar på med jämna mellanrum.

Varför passar vi på klass?

Artikeln hävdar att vi främst passar för att hjälpa våra deltagare att komma djupare in i positionerna och anser att detta är ytterst gammaldags.

Dels stödjer denna typ av assistering fortfarande idén om att det finns en och samma perfekta form för varje asana eller en perfekt alignment,  även om vi känner till idag att utöver olika rörelseförutsättningar pga vår livsstil, ålder och grad av aktivitet mm, kan våra kroppsdelar variera i form och längd vilket också påverkar hur djupt vi kan röra oss in i olika riktningar.

Vi har olika aktiva rörelseomfång för varje led (vänster och höger sidor i kroppen är också ofta olika…) och rörelse vi vill utföra så vissa kan t ex lättare utföra utåt rotationer i höftlederna, andra har lättare att kliva fram i ett utfall eller förlänga och bredda bröstkorgen framåt i ett utfall om armarna är längre osv.

Passiva assisteringar

Dessutom vet vi idag att om vi hjälper en deltagare på våra klasser att komma djupare in i en position, är det högst sannolikt att deltagaren inte kan upprepa detta på egen hand nästa gång.

Vi kanske har lyckats förklara deltagaren hur den formen/asana brukar se ut men det är en helt annan sak att efteråt kunna ta sig in i denna på egen hand. Det som behövs är en slags omprogrammering av nervsystemet som talar om för just de delarna i kroppen som du t ex behöver använda dig av t ex i en vridning, att det är OK eller safe att utföra denna rotation djupare än den det brukar. Nervsystemet låter dig annars röra dig i samma bekanta rörelseomfång som alltid, och du kanske inte kan komma lika djupt i vridningen som när du får hjälp av en lärare.

Så när vi assisterar genom att justera en deltagare, blir det som en sort passiv typ av hjälp, som funkar för stunden.

Hur kan dina deltagare få hjälp av att “bättra” sina rörelseomfång om de vill det då?

Jag själv är inte förtjust i tanken att mina deltagare på kurser och klasser ska per se behöva inta djupare positioner men jag tycker däremot att det är bra utifrån en hälsoperspektiv att kroppen kan ta sig in i så många vinklar och rörelser som möjligt. En kropp som kan röra sig smidigt är en frisk kropp!

Så om vi vill hjälpa våra deltagare att röra sig på ett smidigare sätt eller få större rörelseomfång behöver vi, om du frågar mig, hellre visa dem till övningar eller rörelser som, om gjorda under en längre tid, hjälper dem att aktivt förbättra deras rörelseomfång.

Aktiva passningar –  hjälp deltagare att styra andning dit det behövs mha muntliga instruktioner och placering av händerna!

Tillbaka till artikel [1] där Katy Krooks alternativa förslag till assisteringar (och jag håller med!) är muntliga instruktioner tillsammans med “Gentle touch” som jag tolkar som alla de assisteringar där vi placerar våra händer på de delarna av kroppen som vi vill att våra deltagare ska uppmärksamma i en position och dit vi vill att deltagare ska rikta andning mot.

Andetag in till en viss del av kropp skapar ofta lättare förutsättningar till smidigare rörelser.

Så till exempel i en sittande vridning, placera händerna mot ryggen och instruera deltagaren att andas in mot dina händer (placerade som t e x i fotot i inlägget) och vid utandningen instruera deltagaren att mjukt visualisera hur hennes/hans andetag hjälper henne/honom något lite djupare in i rotationen.

Om du inte har testat denna typ av assistering, gör det! Av erfarenhet är det fantastiskt att se hur mycket rörelse kroppen faktiskt kan utföra när den slappnar av tack vare ett medveten andetag.

Assisteringar utifrån deltagarens perspektiv

Slutligen en liten men viktig reflektion som jag tycker inte kommer fram i debatten om assistering. Så fort du hör med deltagare på klass om de vill eller inte vill ha beröring-assisteringar, är det min erfarenhet att flesta säger att de vill. Alltså om inte deltagarna har en skada eller har (tyvärr) dålig erfarenhet av att blivit passad, är det det vanligaste av min erfarenhet att deltagarna vill bli kroppsligt assisterade.

Om du inte har praktiserat yoga så mycket kan det faktiskt vara bra att få hjälp att förstå hur formerna på asanas är tänkta att se ut och här tycker jag själv att ett av många sätt att hjälpa till är genom att assistera på det passiva sättet. Men igen förutsättningar att utföra passningar på en drop in klass där du har 20 eller flera yogisar att ta hand om är inte så stora, så där dyker det upp praktiska begränsningar till att enskilda yogisar.

Däremot kan man gå till en PT som har PTyoga (kom till mig! <3) och få hjälp att komma igång med yoga utifrån sina egna förutsättningar.

Också viktig är att komma ihåg att beröringen i sig får oftast folk att må bra. Som en av mina vänner och Viryayogakollegor sa en gång, det finns faktiskt ensamma personer vars enda beröringen är just det de kan få på t ex yogaklasser. Det kanske man inte ens tänker på….<3

Skriv gärna till mig och dela med dig om dina reflektioner kring allt detta 🙂

 

[1] Katy Hooks. https://shutupandyoga.com/why-traditional-yoga-adjustments-should-be-a-thing-of-the-past/

5 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

AsanasBiomekanikDrishtiförlängningi huvudet på en yogalärareYogalärare

Ögonen och yoga? Om Drishti och andra sätt att använda blicken i yoga

 

Foto: Chiara Rovella

Föreställ dig att du tar dig genom en sekvens av rörelser på en yogaklass och kommer till slut fram till en slutposition som du ska hålla i några andetag.

En vanlig situation på en vanlig yogaklass.

Det är då du ibland kan bli påmind av läraren att fokusera blicken mot en särskild punkt, en punkt som kan vara olik beroende på vilken slutposition du har tagit dig in till. Tänk t ex på Krigare II där  blicken vilar t ex fram.

Denna blickpunkt kallas för Drishti som på sanskrit betyder “vision”, “synpunkt” eller “visdom” och traditionellt i yoga finns det 9 st olika Drishti nämligen: nästippen, mellan ögonbrynen (det tredje ögat), naveln, handen, åt höger, åt vänster, stortårna, mot evigheten och tummarna [1].

Hur används Drishti?

Dessa blickpunkter sägs stärka koncentration så att du kan stanna fokuserad längre i din position, andas och samtidigt fortsätta aktivera de musklerna som positionen kräver.

Trots att det finns förslag på var blicken ska vila på i olika positioner, är det viktigt att hitta en punkt att titta på som känns bra för dig. Till exempel i en vridning är det inte självklart att man kan tittat bakåt och du kan behöva anpassa positionen av nacken och huvudet utifrån din rörlighet så att du inte får något ont.

Behövs Drishti?

Något som jag har sett på mina klasser, de gånger jag har föreslagit för deltagarna att fokusera blicken mot en punkt i en viss position, är att denna fokusering av blick ofta medför en ökad spänning i nacken och i hela ansiktet. På något sätt spänns dessa kroppsdelar lite extra när man ber yogisar att fokusera blicken, vilket i och för sig inte är så konstigt, då allt i kroppen hänger ihop och fokuserar jag (läs spänner) blicken, så spänner jag resten av kroppen med.

För övrigt använder jag inte ofta mig av Drishti såsom man konventionellt gör, när jag undervisar, eftersom jag numer lär oftast ut en dynamisk typ av yoga där förflyttningar och inte slutpositioner är viktigaste.

Och just speciellt då (och även om du stannar kvar i slutpositioner) är det extraviktigt att tänka på att din kropp faktiskt rör sig mot det stället som du vänder dig mot och fokuserar blicken mot. Är du med?

Blicken är viktig i en rörelse för att den ger dig din riktning i rörelsen!

Testa själv till exempel hur du upplever rörelsen när du t ex sträcker ut en arm bakåt och tittar samtidigt på armen och jämför hur denna rörelse ändrar sig när du istället inte tittar på armen medan den sträcks ut bakom….du kommer att se skillnad!

Ett alternativt förslag:  jobba med visualiseringar och symboliken

För några år sen deltog jag i en fantastisk workshop som den skickliga rörelseterapeuten och yogaläraren Leo Peppas höll i Stockholm och en sak som jag kommer ihåg av allt häftigt som vi gick igenom (och som har påverkat min praktik och det jag undervisar en hel del), var att man skulle försöka använda sig mer av symbolik inom yoga.

Så till exempel: vad händer om du ser dig själv verkligen som en stolt krigare och fokuserar mer på att förlänga dig framåt via armarna i en krigare II snarare än om bara spänner blicken genom Drishti? Kan du då inte lättare koncentrera dig i positionen samtidigt som du förlänger dig och utan att spänna hela din överkropp, ansikte och nacke?

Vad tycker du? Jag ska i alla fall definitivt testa detta med mina yogisar när jag kommer tillbaka!

[1] Josephine Selander. 2015. Dynamisk yoga.

Bokrecensioni huvudet på en yogalärareInspirationjobba med yogapersonlig utvecklingYogalärare

Tips på fyra böcker om yoga som jag läser nu….

När du läser detta inlägg är jag, om allt är bra, kvar i Italien och tillbringar mycket av min tid åt allt jag älskar att göra under sommaren….bland annat åt att läsa.

Jag läser. Mycket vilket du kan se från det tillstånd mina böcker har (släpar dem fram och tillbaka överallt och bläddrar på…) :-O

Och jag läser om yoga och i bred bemärkelse….

Här är de böckerna som fick följa med mig ner till Medelhavet. Tre av dem hade jag egentligen redan påbörjat och läst en hel del från i Sverige, men inte haft tid att läsa ut. Så glad jag har kunnat läsa färdigt några nu. Här kommer de:

1. Amy Ippoliti. The Art and Business of Teaching Yoga: The Yoga Professional’s Guide to a Fulfilling Career

Den här är är en bok för dig yogalärare som vill jobba med yoga! Boken börjar ha något år på nacken, men grunden som boken bygger på känns solid såsom författarens åsikt om att man inte behöver få dåligt samvete om man jobbar och tjänar pengar på yoga, ett påstående som jag håller med om, även om jag har kvar min egen åsikt om att guida yogisar genom yogaklasser är inte som vilket jobb som helst. Vad tycker ni?

2. Mark Singleton. Yoga Body: the Origin of Modern Posture Practice

Denna bok har jag inte ännu läst färdigt i skrivandens stund och boken är inte heller sprillans ny men verkar vara definitivt värt att läsas! Boken berättar om yogans historia på ett avslöjande sätt,  kanske säger boken saker som också du tycker är lite oväntade att läsa om…..

När boken kom ut, fick den tydligen en hel massa kritik just för att den sa delvis obekväma saker om yoga och här kan du läsa Matthew Remskis sammanfattning om dessa kritik.

Läs dock först boken innan kritik. Alltid bäst, tycker jag, att skaffa sig sin egen åsikt först… 🙂

PS jag har nu läst färdigt. Boken är lite svårläst, tycker jag (akademiska innehållet är förmodligen inte lättast att populariseras…) och jag efterlyser större struktur i berättelsen. MEN innehållet är mycket värdefullt att läsa! Måste läsas om du vill veta mer om yogas historia!

3. Bernie Clark. Your body your yoga

Fantastiskt spännande boknörderi för dig som vill veta mer om anatomin och hur kroppen fungerar i ett yogiskt perspektiv. Också viktigt för dig som undervisar den mer fysiska delen av yoga. Det är dock en bok som jag tycker inte kan läsas från pärm till pärm, då det är innehålls- och detaljrik och det behövs tid att smälta det som står i boken…

4. Dorothy Hunt. Ending the Search. From Spiritual Ambition to the Heart of Awareness

Den här boken är för dig som vill arbeta med din egen personliga utveckling och tänker på yoga som mer kopplad till spiritualitet, meditation och reflektion. Jag läser fortfarande boken och älskar den, även om den behöver, precis som boken ovan och trots att dessa böcker är otroligt olika, läsas i lugnt tempo för att fundera på djupet på det som egentligen tas upp.

Jag fortsätter att läsa, på stranden, vid havet och solen.

Om du vill, skriv och berätta om andra böcker om yoga som du har läst och vill tipsa andra om!

Puss!

AsanasförlängningGrundninghänderNackeStabilitetViryayogaYogalärare

“Håll kvar en badboll” och skapa mer plats mellan axlarna i din nedåtgående hund

Foto: Maria Dohlsäter <3

Här kommer det en extra inspirationsvideo så att ni inte glömmer bort mig under sommaren 🙂

Det råkar handla om nedåtgående hunden vilket passar bra ihop med bloggarkollegan Vevves 🌸 och Yogobes insats om ämnet denna vecka 🙂

I ett tidigare inlägg har vi tittat på hur vi kan integrera skulderblad i ryggen och härmed stabilisera axellederna när vi står i krigare II  – titta gärna igen på mina tre tidigare videon i det inlägg.

I detta inlägg tillämpar vi egentligen samma principer som i förra filmer, men nu för att lättare hitta en stabilisering av axelleder i nedåtgående hunden Adho mukha svanasana.

Det är ett sätt att också skapa rymd och lätthet kring nacken istället för att få axlar upp till öron och spänningar kring nacken.

Kolla gärna videon här nedan:

  • utgå ifrån spretande fingrar och en god grundning med händer. En god grundning mot marken ger oftast automatiskt en god integrering av axelleder i ryggen.
  • börja med att förlänga sidorna i kroppen genom att tänka att du lyfter upp lite extra axlarna.
  • Böj sen på armbågarna så att de går lite utåt.
  • Föreställ dig sen att du måste krama om en stor badboll mellan armarna för att hålla kvar bollen – den aktionen gör att du roterar ut dina överarmar och ut armbågarna som i slutet av denna rörelse pekar bakåt.
  • Sist kan du sträcka ut armarna och räta ut armbågarna. Behåll denna aktivitet i ryggen med dina nu superintegrerade skulderbladen!
  • Känn efter hur du upplever nacken nu och notera också vilka kvaliteter du får i resten av kroppen i denna positionen. Kanske att det nu känns mer stabilt och lättare att hålla positionen, skulle du vilja det 🙂

Lycka till och kram från Italien!

!

1 2 4